trotsa trotsåldern

Trotsåldern

Det börjar med ett nej eller att du känner dig totalt ignorerad. Ofta startar det redan vid frukost för att återkomma när det är dags att borsta tänderna på kvällen. Och ungefär sjuttioelva gånger däremellan. Det kallas trotsåldern.

Här får du tips på hur du möter ditt barn och vad du själv behöver för att hantera situationen på bästa sätt. För handen på hjärtat, det är lätt att själv förvandlas till en tjurig treåring.


Begreppet trotsåldern 

Först en liten reservation inför begreppet trotsåldern. Trotsåldern är trots sin bestämda form inte en knutet till en specifik ålder även om vi ofta talar om den när barnen är någonstans i 2 och 3 års åldern. Det är också bra att komma ihåg att trots är inte vad ditt barn upplever. Trots är en vuxentolkning av ett barns utvecklingsfas mot att bli mer självständigt. 

Det som händer i ditt barn under det vi kallar trotsåldern är den fantastiska upptäckten att det går att påverka sin tillvaro: ”Om jag säger nej till att borsta tänderna måste jag kanske inte göra det” eller ”Jag vill hellre ha mina älskade sommarskor än de tunga vinterkängorna, så jag behöver vara tydligt med det så att alla vet”.

Trotsåldern sammanfaller vanligen med att språket har utvecklats så pass att barnet kan sätta ord på vad hen vill och inte vill. Något som är både bra och viktigt. Problemet är bara att det krockar med vuxenvärldens agenda, vilken sällan utgår från barns behov eller önskningar.

Med det sagt fortsätter jag ändå med begreppet trotsålder. Alla som släpat hem en vilt fäktande och skrikande treåring från förskolan vet hur lätt det är att relatera till begreppet trots. Men det finns en poäng med att” trotsa trotsåldern”, inte minst genom att utmana föreställningar och vedertagna begrepp. Jag återkommer till det längre ned. Men först några tips som jag tror kan hjälpa dig att möta ditt barn på ett bra sätt redan nästa gång du upplever trots.


Sluta argumentera och börja bekräfta

Trots att du vet att det inte funkar kan det vara lättare sagt än gjort att sluta argumentera och börja bekräfta. Autopiloten går igång och vi argumenterar med  barn som befinner sig i affekt och därför inte kan ta in ett ord av det vi säger. Gör en deal med dig själv, låt under en dag bli att argumentera och fokusera istället på att bekräfta:

”Jag hör att du inte vill ta på dig stövlarna. Du låter nästan arg, är det så?”

”Jag förstår att du vill gå ut och leka i snön och ha dina fina sommarskor på dig, och att det blir jobbigt när jag säger nej, stämmer det?" Kanske kan ni göra en deal att sommarskorna får vara på en stund innan eller efter att ni går ut?

”Du vill inte borsta tänderna just nu, eller hur?”, ”Kan det vara så att du helst av allt skulle vilja hoppa över tandborstningen ikväll?” Verkar ditt barn hålla med om att det är så kan du fråga i vilken ordning hen helst vill göra saker och ting, borsta tänderna eller ta på pyjamasen först? För en del barn räcker det om de får välja mellan två tydliga alternativ. Andra kräver lite mer för att vilja samarbeta. Ofta är det upplevelsen av att bli bekräftad och respekterad där jag befinner mig som gör skillnad. De flesta människor, oavsett ålder, är mer benägna att samarbeta om de först blir lyhört bemötta.


Välja sina strider eller skapa samarbete?

Att välja sina strider är en klassisk uppmaning till föräldrar. Men kanske riskerar uttrycket att försätta oss i stridsberedskap? På med skyddshjälm och skyddsväst för nu kommer det att hagla både oförrätter och utspottad broccoli (om vi leker att vi sitter vid middagsbordet och försöker få vår treåring att älska broccoli). Vad händer om vi istället tänker att vårt viktigaste uppdrag är att skapa goda förutsättningar för samarbete? 

När på dagen funkar det som bäst tillsammans med mitt barn? Vilka är de svaga stunderna? Vad brukar led till strid respektive samarbete? Vanligen är trötthet, hunger och övergången mellan olika aktiviteter svaga länkar. Lyhördhet, smarta mellanmål och nedstressade vuxna fungerar ofta som vaccin mot utbrott, motstånd och konflikt. 

Tänk igenom vad du tycker är ”viktigt på riktigt”. När du gör det upptäcker du kanske att den nya jackan som ditt barn vägrar ta på sig egentligen är viktigare för dig än för ditt barn. Kanske kan den ärvda (fula?) jackan duga trots att ni ska på kalas? För att priset annars blir för högt. Både för dig och ditt barn. Se ditt barns behov och granska dina egna drivkrafter. En mental lista över vad som är viktigt på riktigt gör det enklare att fokusera på att skapa samarbete hellre än att vinna strider. Dessutom blir det lättare att vara tydlig med det som inte är förhandlingsbart. Och känn ingen oro över att ditt barn aldrig kommer att vilja göra som du vill eller lära sig kompromissa. Du har tjugo år på dig. 

I kursen Känslosmart för föräldrar hittar du fler konkreta tips för hur du möter ditt barns känsloutbrott. Klicka här för mer information! 


Framförhållning före allt

Nästa steg är att planera och skapa framförhållning före allt. Det är inte samma sak som att det du planerar alltid kommer att bli som du vill, men garanterat oftare än om du inte har en plan. 

Om du exempelvis vill att hela familjen ska äta middag tillsammans och vet att ditt barn brukar ägna en halvtimme åt att sitta kvar i soffan med paddan eller leka färdigt behöver du skapa utrymme för det. Var tydlig med vad du vill och vad som är viktigt och erbjud samtidigt en möjlighet att kunna påverka. 

”Vill du leka en stund till innan vi ska äta middag tillsammans? I sådana fall vill jag att du kommer nästa gång jag ropar på dig.”

”Du är trött och vill titta på en film innan middagen Jättebra, för när jag säger till att maten är klar kommer du att vara lite piggare. Visst låter det bra?”

Allra bäst fungerar det om hela familjen gemensamt kommer överens om att ni vill äta era middagar tillsammans. Det vi har hört oss själva säga tillsammans med våra viktiga människor har vi lättare att prioritera. Funkar det inte idag går det bättre i morgon. Eller om en månad. Jag lovar.  


Se till att inte själv hamna i trotsåldern

Sist men inte minst, se över vad du behöver för att inte själv hamna i trotsåldern! Det är förstås individuellt men tillräckligt med sömn, mat, motion, vila och återhämtning mellan prestation och måsten behöver alla. Det är inte ett ”nice to have” utan reella behov som behöver tillgodoses för att vi ska fungera bra.  

Inte minst i föräldrarollen är det viktigt att tillgodose basbehoven. Annars blir vi trötta, stressade och faller lätt offer för vår inre treåring. Det är då vi skriker åt eller lyfter upp våra barn med lite för hårda nypor. För att sedan översköljas av skam, skuld och ångerkänslor. Vi behöver därför ligga steget före även med oss själva. 

Som jag nämnde ovan kan vi ibland också vara behjälpta av att utmana våra föreställningar eller vedertagna begrepp för att utvecklas. Och eftersom våra barn hela tiden utvecklas gäller det att hänga med. Här är några frågor som kanske hjälper en bit på vägen:

  • Vad händer om jag istället för att använda begreppet ”trotsålder” tänker att mitt barn har kommit in i en spännande utvecklingsfas? 
  • Hur kan jag på bästa sätt följa och stötta mitt barn genom den här fasen?
  • Vad behöver jag för att vara den förälder jag vill vara?

Slarva inte med den sista frågan. Jag vet, både av egen erfarenhet och efter att ha coachat många föräldrar, att vi genom att se till att vi själva får återhämtning och sömn, bra mat, vila och motion har lättare att vara de föräldrar vi vill vara. Vi blir helt enkelt mer stabila och orkar möta våra barns utvecklingssprång på ett bättre sätt. Det är inte det snabbaste men definitivt det smartaste och mest hållbara sättet att trotsa trotsåldern!

Med känsla, Maria-Pia

Vill du läsa mer? Tipsar om mitt blogginlägg "Ansvar. Att svara an." som knyter an till den här artikeln med sitt både praktiska och filosofiska innehåll på temat föräldraansvar. Klicka här för att komma till inlägget!

Vill du tipsa andra om artikeln? Dela gärna!