SUR OCH SKÖNT UNDERBAR

Armarna i kors och trotsig blick. Vill inte, kan inte. Vägrar!

Vi kan onekligen möta stort motstånd i en liten kropp. Men vad finns bakom det vi uppfattar som trots, motstånd och tjurighet? Här ska vi utforska tillståndet sur och hur vi kan möta den som är sur. Men först backar vi bandet för att definiera skillnaden mellan känslor och tillstånd. Jag brukar definiera känslor som information till mig själv, från mig själv, om mig själv. Men det är också information till andra.

VAD ÄR EN KÄNSLA?

Känslorna berättar för oss hur vi har det och om det är något vi snabbt behöver agera på, allt för att säkerställa överlevnaden. Hjärnforskare brukar säga att känslor är svar på stimuli. Känslor upplevs fysiskt i kroppen och skiftar efter hand som det tillkommer ny information, utifrån eller inifrån. Vi kan gå från lugn och trygg till rädd och aggressiv inom loppet av en sekund. 

Men känslorna berättar också för andra vad som pågår inom oss. Med hjälp av vår empatiska förmåga kan vi uppfatta, tolka och försöka förstå varandra. 

Känslor brukar delas in i olika kategorier, positiva, neutrala och negativa (utan att för den skull värderas som bra eller dåliga). Till de positiva hör glädje och intresse medan nyfikenhet räknas som en neutral känsla. De negativa är avsmak, avsky, ilska, ledsnad, rädsla och skam. Dessa är våra nio grundaffekter enligt affektteorin. Men som du vet finns det många andra tillstånd.

SKILLNADEN MELLAN KÄNSLA OCH TILLSTÅND

Jag brukar göra skillnad på känsla och tillstånd genom att utgå från att känslor vanligen upplevs påtagligt i kroppen; rädslan som gör oss flyktbenägna, ilskan som får varenda muskel att spännas och ansiktet att färgas rött eller sorgen som skär genom hjärtat och så vidare. Känslor är ofta fysiska, konkreta och snabbt övergående. Det kostar nämligen energi att vara i starka känslor.

Ett tillstånd, kallas även för sekundär känsla, det vill säga hur vi tolkar och vad vi gör av den primära känslan. Tillstånden uppstår som en blandning av känslan, tanken och vår handling, vad jag gör och tänker påverkar känslan jag har i kroppen. Exempelvis är det skillnad på rädsla och oro, det senare är mer en ”tankeprodukt” medan rädslan är ämnad att få oss att agera utan att tänka. Rädslan är grundaffekten, en överlevnadsinstinkt och oron en kognitiv funktion som utvecklats senare, rent evolutionärt sett. För att göra en lång historia kort (i ordets rätta bemärkelse, evolutionen har onekligen tagit tid på sig) så kan vi i någon egentlig inte mening påverka känslorna som uppstår.  Men vi har däremot större inflytande över våra tillstånd, de sekundära känslorna. 

I teorin kan det verka som en enkel sak att påverka sitt tillstånd. I verkligheten krävs vanligen en hel del träning, men också acceptans för att känslor är komplexa. De låter sig inte inordnas i ett Excel ark som vi sedan kan analysera och göra snygga grafiska presentationer av. Med det sagt kastar vi oss raskt in i det alldeles underbara tillståndet sur, grinig och gnällig!  

KÄNSLOMÄSSIG MANIPULATION

Säkert har du stått öga mot öga med någon som du uppfattat som sur och grinig, tvär och svårtillgänglig. Det är sällan en särskilt behaglig upplevelse.

Tillståndet sur kan mycket väl användas som maktmedel. Utan att röra en min eller säga ett ord, kan den som är sur fånga uppmärksamheten och kontrollera sin omgivning. Man kan kalla det för känslomässig manipulation men ofta handlar det  om osäkerhet. Den som agerar utifrån ett tillstånd av tjurighet kanske är osäker på vad hen känner, tänker eller behöver i stunden? Inte minst när man är liten är det svårt att förstå vad som pågår på insidan. För många barn innebär det att de uppfattas som sura och otillgängliga utåt när de i själva verket har fyllt upp med att försöka sortera känslor och tankar.

Vanligen är det i våra tryggaste relationer som vi törs visa vårt allra ”sämsta jag”. I en familj behövs utrymme att vara sitt allra bästa jag, storslagen och underbar, men också sitt ”sämre jag”, sur och grinig. Barn som får ge utlopp för hela sitt känsloregister inom familjen lär sig vad som fungerar i en relation och vad som inte gör det genom att vi pratar om hur vi påverkas av varandra. Om vi inte tillåter barnen att vara sura tror de kanske att de inte duger när de ändå hamnar där. För handen på hjärtat, visst måste det vara okej att vara lite sur ibland?

Känslorna talar sitt tydliga språk med oss. När vi står i kontakt med dem vet vi vad vi känner och kan i bästa fall också sätta ord på våra upplevelser. Att uttrycka känslan hjälper oss att bearbeta och släppa taget om det som är svårt. Barn behöver vägledning i den processen. 

Ibland fastnar vi i nedåtgående spiraler och tänker oss till än mer negativa tillstånd. Om din partner säger till dig att du är slarvig som inte har plockat undan i köket känner du dig kanske sårad. Kanske hände samma sak häromdagen? Och i förra veckan. ”Varför måste han alltid klanka ned på mig bara för att jag inte plockar undan i köket”, tänker du kanske. Så står du där med armarna i kors och sammanbitna käkar:

-Varför blir du så sur? frågar din partner och sneglar på matresterna och disken som växt till högar på bänken.

-Jag är inte sur! Du vänder på klacken och går ut ur köket. Vem vill erkänna att man är sur? 

Men tänk efter. Vilken känsla ligger bakom? Kanske blev du ledsen av kritiken och tankarna kring det gjorde att du kände dig sårad?  Att sortera bland känslorna och tankarna gör det lättare för oss att vara tydliga utåt: 

-Jag blir ledsen när du säger att jag är slarvig för att jag inte plockar undan disken. Låt oss prata om hur vi ska ha det istället.

Självklart finns inget facit, varje händelse och relation är unik. Det gäller förstås även i relation till våra barn.

Kanske behöver vi en större acceptans för att vi ibland blir sura? Att bli sur och inåtvänd ger oss en sköld mot omvärlden, lite betänketid. Vi vet inte alltid vad vi känner och kan ha både motstridiga känslor och tankar. Kanske tycker du att din partner har rätt i sin kritik samtidigt som det är jobbigt att lyssna på den? Eftersom känslorna är snabbare än tanken tar de ofta över och vi agerar impulsivt. Ibland med resultatet att vi uppfattas som sura. Väldigt mänskligt!

En del människor uppfattar vi som mer sura än arga, kanske för att de inte fått lov att visa ilska under sin uppväxt. Det kan vara ett allt för stort steg att uttrycka sin ilska och att vara sur blir ett sätt att pysa ut aggressionen. Mänskligt men det kan också bli väldigt tokigt när det finns barn med i bilden. 

SÅ HJÄLPER DU BARNEN 

Genom att prata med barnen om hur det känns att vara sur och om hur det är när någon annan är det kan vi  "vaccinera" dem mot obehagligheter som egentligen inte beror på dem själva. Berätta att det är okej att inte alltid veta varför man känner som man gör och att även vuxna är osäkra på vad de känner ibland. Säg att det är vanligt att känna sig osäker. Det är viktigt eftersom barn lätt tolkar otydlighet till sin nackdel, det vill säga barnet vänder det mot sig själv. Vad har jag gjort för fel? Eller ännu värre; jag är fel. 

Säg också att det inte är farligt att bli sura på varandra: Hur vill du att vi bemöter dig, när du är sur? Vad behöver du när någon annan i familjen är sur? Kanske kan ni hitta en gemensam kod, ett tecken som ni kan använda när det blir obehaglig stämning. En kod som signalerar att: Nu förstår jag inte vad som händer, kan vi stanna upp och prata om det?

Känslodockan Friendy har sex olika känslouttryck och ett av dem är sur. Inte sällan blir den dockan favoriten när jag är ute och föreläser och visar dockorna. Jag brukar dessutom säga att sur är mitt absoluta favorittillstånd vilket väcker uppmärksamhet! Här finns ett blogginlägg om det!

Nästa gång du blir sur (bara det, att acceptera att du ibland blir det…) så försök tänka att det inte är hela världen. Sträva inte efter att vara perfekt utan prata med ditt barn om det som händer på insidan. Då är du den förebild ditt barn behöver. Sur, ofullkomlig och skönt underbar! 

I boken ”Känslosmart – konsten att leva med sig själv och andra” (Norstedts, 2019) har jag och min medförfattare Anna Eriksson Skarin tips på några sätt att ställa frågor när vi inte förstår (hellre än att döma ut någon som sur):

  • Är det något jag inte förstår?
  • Något hände, vill du berätta?
  • Du höjde rösten och jag tror att du blev upprörd nu, vad händer?
  • Vad behöver du nu?
  • Jag är inte med på noterna, kan du hjälpa mig att förstå?

Med känsla, Maria-Pia Gottberg

DELA GÄRNA OM DU TROR ATT NÅGON ANNAN HAR NYTTA AV ATT LÄSA ARTIKELN

NY WEBBKURS

KÄNSLOSMART FÖR FÖRÄLDRAR

För dig som vill skapa mer lugn och mindre stress i familjen!