INGEN RUMSREN KÄNSLA

Jag måste erkänna att jag kan tycka att det är rätt skönt att vara sur. Jag brukar rent av säga att sur är mitt absoluta favorittillstånd. När jag gör det från scenen under en föreläsning blir det vanligen tyst i salongen och folk skruvar lite osäkert på sig efter en stund. Inte förrän jag har fördjupat resonemanget slappnar de av, eller i ärlighetens namn så slappnar publiken av redan när jag skämtsamt demonstrerar hur sur jag faktiskt kan se ut.  Kanske skrattar de för att de känner igen sig själva, sina barn, en kollega, vän eller partner? Men okej, sur anses väl inte som en särskilt rumsren känsla. Det är liksom inte "fint" att bli sur. 

Men att få vara otillgänglig och avig borde vara en mänsklig rättighet. En stund i alla fall. Sen brukar det kännas obekvämt och fel. Med åren har jag insett att ”det sura” fungerar som en sköld mellan mig och omvärlden. Att visa mig avig och tvär ger lite respit medan jag sorterar bland känslorna och tankarna. Och att om jag ibland behöver göra det så lär andra också behöva det. Människor i alla åldrar. Det är bara det att det är så himla mycket jobbigare när någon annan är sur än när jag själv är det. 

Det är främst i hemmets trygga vrå som jag törs visa mig sur. Jag brukar säga att det inte är riktigt rumsrent att vara sur så därför försöker jag hålla tillbaka mitt ”sämsta jag” när jag är bland människor jag inte känner så väl. Med varierande framgång. Men i familjen vet jag att de älskar och står ut med mig även när jag är mitt sämre jag. Liksom jag älskar och står ut med dem oavsett de är glada, sura eller ledsna.

I en familj behövs utrymme att få vara sitt allra bästa jag, storslagen och underbar, men också sitt ”sämre jag” som när man är sur och grinig. När vi låter våra barn få ge utlopp för hela sitt känsloregister i familjen lär de sig vad som fungerar och inte i en relation. Om vi inte tillåter våra barn att vara sura finns en risk att de växer upp och tror att inte duger som de är. Så handen på hjärtat, visst måste det få vara okej att vara lite sur ibland? 

För att lära sig acceptera även de känslor och tillstånd som inte är så rumsrena behöver vi  prata om det som känns och sker emellan oss. Det låter enkelt i teorin men i praktiken är det just här skon klämmer i många familjer, parrelationer, på arbetsplatser och i vänskapsrelationer. Vi törs inte prata om det som känns. Vi vet kanske inte ens hur om vi inte har fått med oss det under vår uppväxt. Det fina i kråksången är att det går att lära sig att prata om känslor även om man är "en bra bit över vuxen". 

Jag har skrivit en artikel om hur vi kan prata med varandra när vi är sura, vill du läsa den, klicka här!