ARGA BARN

Alla har vi mött arga barn. Men ibland är det inte arga de är. och det är lätt att vi misstar oss. Min son var bara fyra år när han en dag stegade in i köket, röd i ansiktet med upprörd min. 

- Anton, vad här hänt, du ser så arg ut. Vill du berätta?  

-Jag är inte arg...jag är...frustrerad!                                                                                                                                                                                                                           

Så drog han en lättnadens suck. Det var som att frustrationen släppte så fort han satte ord på sin upplevelse. Sen berättade han för mig vad det handlade om. Exakt vad det var minns jag inte men däremot minns jag hur imponerad jag blev av hans sätt att uttrycka känslorna.

Håll med om att det är rätt avancerat för en fyraåring att kunna skilja mellan frustration och ilska! Men Anton var van, vi ofta pratade om känslor där hemma, särskilt som jag vid den här tiden hade börjat utveckla känslodockan Friendy.

Visserligen fanns inte ”dockan frustrerad” men Anton hade säkert hört mig och min man uttrycka begreppet frustration och snappat upp att det är något annat än arg. Precis om barn tar efter våra mat- eller motionsvanor, härmar hur vi borstar håret eller pratar i telefon, så fångar de upp hur vi kommunicerar och hanterar våra känslor.

Som förälder vill du förstås hjälpa ditt barn att handskas med aggression på ett sunt och konstruktivt sätt. Dels för att sätta gränser mot andra, dels för att inte behöva släpa runt på svåra känslor i onödan. De känslor som vi accepterar och sätter ord på har vi lättare att släppa taget om. Annars riskerar de bli kvar och hindra oss från att ta emot nya intryck och upplevelser. Exempelvis när vi surar ihop och fastnar i ett tjurigt tillstånd. Läs gärna artikeln Sur - underbara känslor som handlar om det!

Barns utveckling av ett emotionellt språK

Utvecklingen av det emotionella språket är en viktig del i känslohanteringen. Genom att sätta ord på upplevelsen startar en bearbetningsprocess och känslan klingar av. För att ditt barns utveckling ska fungera optimalt behöver du lotsa henne fram i den djungel av känslor och begrepp som finns. Som när Anton kunde göra skillnad på arg och frustrerad, eller när ett barn ilsknar till när vi säger ”varför blev du så sur” och istället berättar att han är ledsen. Ju fler ord vi har för känslorna, desto rikare känsloliv. Språk och känslor är nämligen intimt förknippade. 

Du kan främja ditt barns utveckling av det emotionella språket genom att själv variera ditt känslospråk. Gör exempelvis skillnad på när du känner dig arg, frustrerad, irriterad, sur, förbannad, ilsken, vred, uppretad, upprörd, förgrymmad och så vidare. Tillsammans kan ni också brainstorma fram ord som är nästan som arg, ledsen eller som rädd.

berätta att du är arg och hjälp ditt arga barn

När vi själva visar att det går att vara arg och ta ansvar för känslan blir ilskan mer naturlig och odramatisk. Barn märker när vuxna är arga även när vi försöker dölja det. Känslorna läcker via kroppsspråket och rösten. Det är inte särskilt juste att säga till en treåring att ”nej, mamma/pappa är inte arg” när vi egentligen är rasande. Det kan skapa förvirring, osäkerhet eller rent av otrygghet.

Säg hellre att du är arg. Är du arg på någon annan än barnet så säg det eller om du är arg på ditt barn så låt henne veta: ”Jag blev arg för att du drog din bror i håret. Jag förstår att du blev arg när han hade sönder ditt legotorn men jag vill att du säger det till honom istället för att slåss. För mig är det viktigt att vi behandlar varandra med respekt i familjen. Du får vara arg och jag kan visa dig hur du kan vara arg på andra sätt.” 

När blir barn arga? 

Barn blir arga när de inte blir lyssnade på, inte känner sig respekterade eller när de blir missförstådda. Precis som vuxna! Och visst är det ibland bra att kunna bli arg. Vreden är en drivkraft som hjälper till att ta oss i önskvärd riktning, att skapa förändring. Att kunna hantera aggression och uttrycka den konstruktivt är därför en viktig livskompetens. Jesper Juul menar i sin bok ”Aggression ett nytt och farligt tabu” (Wahlström & Widstrand, 2013) att den konstruktiva aggressionen är ofarlig och vanligen snabbt övergående. 

Myntets baksida är den destruktiva aggressionen. När ilskan går ut över andra genom fysiskt eller verbalt våld eller vänds inåt i självdestruktivt beteende. Barn som inte har fått lära sig att reglera och uttrycka aggression konstruktivt tar enligt Juul till destruktiva metoder. 

Vanliga orsaker till aggression är rädsla, inlärningssvårigheter, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (-variationer), psykiska trauman och inlärt beteende. Men det kan också handla om att de emotionella behoven inte är tillgodosedda. Alla behöver känna sig betydelsefulla, kompetenta och omtyckta för att veta att vi har ett värde, att vi kan och får bidra och känner oss älskade. Om inte kan aggressionen vara ett rop på hjälp och en signal för att barnets behov inte är tillgodosedda.

Men rätt använd kan känslan arg fungera som vägledning. En signal om att något är fel. Kanske någon inkräktar på den personliga integriteten eller så upplever vi orättvisa. Det är bra att kunna markera för att inte bli överkörd av andra. 

gör en känslokarta

Som jag skriver i artikeln Låt känslorna flytta in är det viktigt att bekräfta barnets känsla utan att värdera. Nästa steg är att stötta barnet mot att kunna reglera sina känslor. Ett bra sätt är att göra en Känslokarta tillsammans. 

Rita eller klipp ut en bild som föreställer känslan arg och prata om vad man får och kan göra när man är så där arg. Uppmuntra ditt barn att själv komma med förslag på vad som är okej att göra när ni är arga där hemma. Om fokus glider över på vad man inte får göra så ställer du frågan på nytt: ”Vad är okej att göra i vår familj när vi blir arga?”

Rita eller klipp också ut bilder som illustrerar svaren på frågan. Ta ett papper och placera bilden med arg i mitten och rita/klistra era bästa tips runt om. Placera Känslokartan väl synlig. Barn gillar konkreta verktyg som hjälper dem att förstå och tackla känslor. Börja i tid, när de blir äldre är de sällan lika sugna.

För några år sedan läste jag ett inlägg i sociala medier, om en femåring som sa:

"Vuxna får inte säga fula ord till barn för då växer de upp och blir arga och sen blir det lika för deras barn och sen är hela jorden full av arga människor."

Det verkar onekligen smartare att tillåta arg (och de andra känslorna) att flytta in och avdramatisera ilskan genom att prata om den och utforska känslorna tillsammans i familjen. En känsla är trots allt bara en känsla om vi låter den få finnas och accepterar den istället för att basunera ut den i dåliga beteenden. 

/Med känsla, Maria-Pia 

Tipsar också om blogginlägget  Arg enligt Aristoteles!

Vill du läsa Jesper Juul's bok "Aggression ett nytt och farligt tabu” hittar du den exempelvis på Adlibris eller Storytel.