Det här är svårt för mig att prata om, men jag vill försöka

Det finns något jag ofta återkommer till i mötet med både barn och vuxna: det där vi inte säger.
Inte för att vi inte vill. Inte för att det inte känns viktigt. Utan för att det är svårt. För att vi inte riktigt har orden. Eller för att vi är rädda för vad som ska hända om vi visar vad vi verkligen tänker eller känner.

Och just det vill jag prata om idag. För det är svårt även för mig.

Att känna efter – och våga uttrycka

Jag har arbetat med känslor och kommunikation i över två decennier. Jag har tränat både mig själv och andra i att sätta ord på känslor, att vara nyfikna på sina behov, att lyssna med hjärtat. Men ibland… ibland förblir jag ändå tyst. Trots att jag inget hellre vill än att öppna upp och kommunicera.
Inte för att jag inte vet vad jag känner. Utan för att jag inte är säker på hur det kommer att tas emot.
Och där, i det ögonblicket, är det lätt att stänga ner. Att släta över.

Men varje gång jag vågar säga:
”Det här känns svårt för mig.”
”Jag är osäker just nu.”
”Jag behöver lite tid att förstå vad jag känner.”
… då händer något.

Närvaro och mod bygger relationer

Det uppstår en öppenhet. En möjlighet till kontakt. En chans att mötas på riktigt.

För att skapa och bevara goda relationer behöver vi mod. Inte modet att alltid ha rätt eller vara stark – utan modet att visa när vi inte är det. Modet att lyssna, inte bara på andra, utan också på oss själva.
Att säga: ”Det här är vad jag behöver.” eller ”Vad behöver du just nu?”

Försöka – även när det känns svårt

Det kräver övning. Det kräver tålamod. Och det kräver vänlighet. Framför allt mot oss själva. Så idag vill jag säga så här:

Det är okej att tycka att det är svårt att prata om det svåra. Men försök ändå. Inte för att det alltid måste lösas direkt, utan för att det är i försöken vi bygger tillit. Det är där relationer får djup. Det är där vi växer som människor.

Och kanske kan vi hjälpa varandra att våga lite mer, lyssna lite djupare – och prata, också när det känns svårt.