Stillhetens styrka

Under tio dagar i början av sommaren var jag helt tyst och satt ned och mediterade hela dagarna. Ända sedan dess har jag varit lugnet och stillheten personifierad. Frågan är nu hur länge det håller i sig.

Stilla sinnet och lära känna sig själv

Jag deltog i en Vipassanakurs, den meditationsform som sägs ha lärts ut av Siddharta Gautama, eller Buddha. Metoden går ut på att lära sig stilla sinnet genom att fokusera på andetaget i näsan under de första tre och en halv dagarna. Sen övergår tekniken till att skanna kroppen från fötterna till hjässan och från hjässan till fötterna. Om och om igen. Syftet är att bli medveten om de förnimmelser som hela tiden pågår i kroppen, subtila och flyktiga såväl som grova, mer ihärdiga förnimmelser. Exempelvis smärtan som uppstår i rygg och axlar av att sitta still hela dagarna. Jag hade glömt hur ont det gör. Och hur jag genom att uppmärksamma, utan att försöka bli av med smärtan, tillslut känner den upplösas.

Efter tre dagar är all stress som bortblåst

Det var sex år sedan jag första gången besökte Vipassanacentret i Ödeshög. Då hade jag ingen aning om vad jag gav mig in på och upplevelsen blev minst sagt omvälvande. Denna gång hade jag bättre koll men hade alltså glömt smärtan. Det är sällan skönt att meditera. Men det gör gott.

Mellan meditationspassen lägger jag mig i olika positioner för att avlasta och stretcha nacke och rygg, när jag inte vandrar varv efter varv i den vackra lövskogen intill meditationssalen. Efter tre dagar är all stress som bortblåst. Tankarna jag tänker är mina egna. Känslorna jag känner är genuina och jag förstår vad de vill säga mig. Jag landar insikter och känner läkningsprocessen på insidan.

Var och en är i sin process

Vi är cirka 120 deltagare men vi tittar inte på varandra. Inte ens när vi äter pratar vi eller ser varandra i ögonen. Var och en är i sin process men samtidigt upplever jag att vi stöttar varandra, bara genom att vara på denna plats och följa dess rutiner under tio dagar.

Maten lagas och serveras av människor som är där ideellt och bidrar med sin tid. Allt jag behöver göra är att kliva upp, meditera, promenera, äta frukost, promenera, meditera, äta lunch, promenera, meditera, meditera, promenera, meditera, dricka te, meditera, meditera, lyssna på ett inspelat föredrag, meditera, duscha och sen sova. Same, same under hela vistelsen. Utom sista dagen då vi får prata med varandra för att omställningen till det vanliga livet inte ska bli så hård.

Vad är då grejen?

Bortsett från att jag sedan dess varit helt stressbefriad får jag också tillgång till fler sidor hos mig själv. Jag ser klarare än någonsin vad jag faktiskt har möjlighet att påverka i mitt liv. På köpet har jag fått en metod. Jag vet hur jag dämpar och saktar ned tankeflödet och hur jag kan göra för att släppa taget. Buddha menar att frihet från lidande handlar om att kunna släppa taget om både begär och obehag. Istället bör vi sträva efter att se allt vi är med om som ett föränderligt flöde. Allt uppstår för att sedan försvinna. Smärta, lust, liv och död. För att lära sig detta behöver vi uppleva i våra egna kroppar att allt uppstår och försvinner. Välbehag såväl som obehag. Först då kan vi lära oss att släcka ut både våra begär och vårt motstånd till obehag.

Är du upplyst nu?

Första gången jag kom hem efter en Vipassankurs frågade min dåvarande man med iver i rösten om jag var upplyst. Jag tror han var uppriktigt nyfiken. Svaret blev förstås nej. Men däremot medveten om att det finns en väl beprövad metod, använd i tusentals år, och som modern och västerländsk teori och forskning idag har sammanstrålat med.

Siddharta insåg vid 35 års ålder att han bestod av små, små partiklar i ständig rörelse, vilket skapar sensationer i och på kroppen, och att dess hela tiden uppstår och försvinner. Så varför låta känslor och tankar kring det fysiska ta så stor plats i våra liv? Frihet från det är enligt Buddha vägen till sann och evig lycka. Klart som tusan jag vill bli upplyst! Men vill (läs: orkar) jag göra jobbet?

Både enkelt och jättesvårt

Det är förvånansvärt enkelt att meditera i grupp och under så fasta rutiner som en Vipassanakurs innebär. I alla fall jämfört med att meditera hemma. Där finns familj, vänner, mobilen, nyheterna, sociala medier, jobb, grannar, matlagning, möten, dammtussar och … Ja du fattar.

Utmaningen är att skapa en rutin. För mig konkurrerar meditationen också med yogatid, träningstid, promenadtid och andra hälsovanor jag vill ha i min vardag. För att behålla motivationen läser jag om boken Stillhetens styrka: vetenskapen om meditation av Daniel Goldman och Richard J. Davidson. Och även några Vipassanaböcker. Under sommaren mediterar jag nästan varje morgon, en timme. Men sen avtar rutinen. Jag inser att jag inte hinner yoga eller träna. Behöver välja.

Men en stund varje dag går jag in i stillheten. Ibland är jag där inom loppet av ett andetag. Men ibland är det en kamp att hålla tankarna borta. Numera vet jag att det är så det fungerar när vi mediterar. Jag ser det lite som ett jobb som ska göras och att det på lite sikt kommer tillbaka i form av lön för mödan. Och att de sköna stunderna, när det är enkelt och lätt att meditera är en oväntad bonus.

Jag ser fram emot nästa Vipassanakurs och har förstås redan glömt hur ont det gör att meditera hela dagarna. Ont i kroppen och gott i knoppen.