ANSVAR. ATT SVARA AN.
En sak som tydligt skiljer barndomen från vuxenlivet är att vi som vuxna fullt ut behöver ta ansvar för oss själva. Och ansvar handlar om att svara an. Men från allra första början handlar ansvarstagande mest om plocka undan sina leksaker eller att inte slå lillebror, även när han retas. Men en vacker dag förväntas vi ta ansvar fullt ut för våra liv. Och bildar vi familj ansvarar vi även över våra barns liv. Det är stort. Ibland skrämmande stort.
Tufft med allt ansvar som familjelivet innebär
För mig har det ibland känts tufft med allt ansvar som familjelivet innebär. Jag blev mamma vid tjugotvå års ålder och var nog ärligt talat inte helt redo för ansvaret det innebar. Men med hjälp av mina föräldrar som var barnvakt på helgerna kunde jag ändå leva lite som mina jämnåriga vänner. För det är jag mina föräldrar evigt tacksam. Men visst växte jag också med ansvaret som min lilla dotter kom med.
Hur tillägnar vi oss egentligen ansvar? Det rör sig knappast om en formel som gäller för alla. Jag känner exempelvis människor från andra kontinenter som i tidig ålder tvingats ta ansvar för sitt eget och sina syskons liv. Ett ansvar som den genomsnittlige svensken absolut inte förväntas ta under sin uppväxt. Livet ger en del av oss större ansvar medan andra får ta det steg för steg. Antagligen är vi genetiskt programmerade för att klara båda varianterna. Oavsett så tror jag att det flesta av oss vill ta ansvar och att det får oss att känna att vi behövs. Ansvar ger oss ett värde.
VÅRT ANSVAR ATT SVARA AN
För en tid sedan lyssnade jag på en av mina stora förebilder, Björn Natthiko Lindeblad. I boken ”Jag kan ha fel” säger han att ansvar är att svara an. Det var som att en pusselbit föll på plats. Som vuxna är det vårt ansvar att svara an på barnens behov. Grattis till oss! Vi kan välja att se det som en gåva som får oss att växa.
För att svara an behöver vi vara lyhörda och inkännande. Inte bara för barnens behov och kommunikation, utan också för oss själva. För att det är inom oss som kompassnålen finns, den som berättar hur vi bäst följer, leder och stöttar dem vi ansvarar för.
FRIKORT ATT SÄTTA DITT BARNS BEHOV FÖRE
Som förälder kan det vara bra att ge sig själv frikort att sätta ditt barns behov före en del av de krav som vi slavar under. Både yttre och inre krav. För många är karriär, bra inkomst, ett fint boende, spännande resor och ett stimulerande socialt liv viktiga mål och sådant vi strävar efter. Som ett resultat av det går vi kanske omkring med en gnagande känsla av att något inte stämmer. Eller så har vi huvudvärk, känner oss stressade eller får kort stubin. Signaler som skvallrar om att något inte är okej. Värderingskrockar får ofta den effekten. Att barnens behov krockar med våra egna är inget konstigt. Vi tvingas ge upp en hel del när vi får barn. Lösningen ligger i hur vi hanterar krockarna.
KÄNNA ATT DU VERKLIGEN SVARAR AN
Ingen annan kan berätta för dig vad du behöver göra för att känna att du verkligen svarar an på ditt barns behov. För mig var det ofta små saker, som att titta upp och ta ögonkontakt varje gång min son kom nerför trappan. Eller att inte brusa upp när min tonårsdotter slog igen dörren till sitt rum vid en konflikt. Väldigt ofta handlade det om att se till att sov- och matrutiner fungerade. Men det har också handlat om att göra upp med hur många timmar per dygn jag arbetar. Eller hur noga det egentligen är med ett perfekt städat hem.
Eftersom mina barn är stora nu och den ena sedan länge är utflyttad har mycket förändrats. Därmed har jag också möjlighet att ta ett större ansvar för mina egna behov. Att svara an till behov som jag kanske inte haft ork eller tid att lyssna på under alla år då barnen har tagit den största platsen i livet. Det finns alltid ett behov, ett ansvar att ta, om vi väljer att svara an.
