Ansvar. Att svara an

En sak som tydligt skiljer barndomen från vuxenlivet är ansvaret. Från början handlar ansvarstagande kanske mest om att lära sig plocka undan sina leksaker och att inte slå lillebror, även om han retas. Men en vacker dag förväntas vi ta ansvar fullt ut för våra liv. Och bildar vi familj ansvarar vi även över våra barns liv. Det är stort. Ibland skrämmande stort. 

För mig har det ibland känts tufft med allt ansvar som familjelivet innebär. Jag blev mamma redan vid tjugotvå års ålder och var nog inte helt redo för det ansvaret. Tack och lov avlastade mina föräldrar mig så att jag också kunde fortsätta lite med det ansvarslösa liv som många av mina jämnåriga fortfarande levde. För det är jag dem evigt tacksam. Men jag kan också konstatera att jag växte med ansvaret som min lilla dotter kom med.

Hur tillägnar vi oss egentligen ansvar? Jag tror inte att det finns en formel som gäller för alla. Jag känner exempelvis människor från andra kontinenter som i tidig ålder tvingats ta ansvar för sitt eget och sina syskons liv på ett sätt som skiljer sig rejält från det ansvar som den genomsnittlige svensken förväntas ta under sin uppväxt. Livet ger somliga av oss ett större ansvar medan andra tillåts växa in i ansvarsfullheten, steg för steg. Antagligen är vi genetiskt programmerade för att klara båda varianterna. Oavsett så tror jag  att det flesta av oss vill ta ansvar och att det får oss att känna att vi behövs. Ansvar ger oss ett värde.

vårt ansvar att svara an

Häromdagen lyssnade jag på en av mina stora förebilder, Björn Natthiko Lindeblad. I boken ”Jag kan ha fel” säger han att ansvar är att svara an. När jag hörde det var det som att en pusselbit föll på plats. Som förälder, eller annan viktig vuxen, är det vårt ansvar att svara an på barnens behov. Eftersom de inte själva kan tillgodose sina behov behöver de vuxna för det. Grattis till oss, det är en gåva! 

För att kunna svara an behöver vi vara lyhörda och inkännande. Inte bara inför barnens behov och kommunikation utan också inför oss själva. För att det är inom oss som kompassnålen finns, den som berättar hur vi bäst följer, leder och stöttar dem vi ansvarar för.

frikort att sätta ditt barns behov före

Det här sättet att tänka ger dig som förälder frikort att sätta ditt barns behov före många av de yttre och inre krav som vi ofta slavar under. Bara du vet vilken piska som viner i just din nacke. Jag tror dock att arbete/studier, karriär, inkomst, ett fint boende, spännande resor och ett stimulerande socialt liv är viktiga saker för många av oss. Vi ska inte förminska de egna behoven och önskemålen. Men kanske låter vi dem ibland krocka med våra barns behov? Och att det är därför vi går omkring med en gnagande oro, ett lätt illamående eller huvudvärk. Signaler som skvallrar om att något inte är okej. Värderingskrockar får ofta den effekten.

”Jag tar ansvar genom att svara an på mina barns behov.”

Säg meningen tyst eller högt till dig själv och lyssna på de känslor och tankar som sannolikt uppstår. Är det mest dömande ord eller skam- och skuldkänslor kan du behöva säga något vänligt till dig. Se om du kan säga samma som du skulle säga till en vän som blottar sina självkritiska tankar. Du kan också säga: ”Jag hör att jag tänker negativa tankar om mig själv. Vad skulle hända om jag släppte taget om dem och istället lyssnade till vad jag vill göra för att verkligen kunna svara an på mitt barns behov?”

Känna att du verkligen svarar an

Ingen annan kan berätta för dig vad du behöver göra för att känna att du verkligen svarar an på dina barns behov. För mig var det ibland små saker som att titta upp och ta ögonkontakt varje gång min son kom nerför trappan. Men det har också handlat om att göra upp med hur många timmar per dygn jag arbetar. Eller hur noga det är med ett perfekt städat hem. 

Även om min son numera är vuxen ser jag till att ta ögonkontakt när han kommer in i rummet.  Dammråttorna tycks för övrigt föröka sig med åren. När min son flyttar hemifrån vill jag att han ska minnas mig som en förälder som svarade an på hans behov. 

Numera handlar hans behov ofta om att jag ska släppa taget, så att jag inte är i vägen för hans frigörelse och utveckling. Det ger mig också möjligheten att ta ett större ansvar för mina egna behov. Att svara an till behov som jag kanske inte haft ork eller tid att lyssna på under alla år då barnen har tagit plats i livet. Det verkar som att det alltid finns ett behov, ett ansvar att ta om vi väljer att svara an.

Vill du fortsätta på temat men utifrån perspektivet att möta trots och motstånd hos ditt barn så tipsar jag om artikeln Trotsa trotsåldern, klicka här!

DELA GÄRNA OM DU TROR ATT ANDRA VILL LÄSA!

MARIA-PIA GOTTBERG