Klump i magen på väg till förskolan?
Det här inlägget vänder sig till dig som är förälder och går runt med en klump i magen för att du behöver lämna ditt barn i förskolan om dagarna. Du som tiger och tänker positivt eller du som inte kan sätta fingret på vad det handlar om. För säkerhets skull vill jag säga att texten INTE handlar om de föräldrar som kommer till förskolan och drämmer läroplanen i bordet och kräver än det ena, än det andra för sitt barn utan om föräldrar som inte gör så mycket väsen av sig i förskolan.
Ända sedan min son gick i förskolan har jag fascinerats av att så många föräldrar accepterar sina barns förskola utan någon som helst kritisk granskning. ”Jag vet att han har det bra även om han gråter när jag lämnar”, ”Hon leker och får bättre stimulans än vad jag kan erbjuda om dagarna”, ”De är proffs, de vet hur man gör när det är konflikter eller bråk”…. Och så vidare. Och visst stämmer det! Men inte alltid.
när barn far illa
Det finns barn som far illa i förskolan och som har föräldrar som inte riktigt vet hur de ska ta sig an problemet. Eller som (omedvetet) blundar för svårigheterna. Inte av ondo utan för att det är så läskigt att tänka på att ens barn kanske inte mår bra om dagarna.
Jag har femton års nära samarbete med ett stort antal förskolor i ryggen så jag vet att på väldigt många förskolor finns det kompetent och engagerad personal som ser och möter varje barn med respekt och lyhördhet. Förskolor där både den pedagogiska verksamheten håller hög klass och bemötandet är klanderfritt. Men, det finns alltid ett men, självklart finns där också trött personal som inte orkar eller vill engagera sig särskilt mycket. Personer som egentligen inte borde arbeta med barn. Det är en sak man sällan pratar högt om i de offentliga rummen eftersom det rimligen skrämmer skiten ur föräldrarna. Vem vill skicka sina mest älskade till en verksamhet där det finns människor som inte trivs med sitt arbete eller bryr sig särskilt mycket barnen?
Om klumpen i magen håller i sig över tid, alltså ett bra tag efter inskolning som för många föräldrar innebär dåligt samvete, osäkerhet och olustkänslor, så tycker jag att du ska ta din känsla på allvar. Inte för att den behöver vara sann i bemärkelsen att ditt barn blir dåligt behandlad men för att något kan vara fel. Problemet kan rent av ligga hos dig själv! Det kan röra sig om en krock mellan dina värderingar. Du kanske anser det viktigt att arbeta, plugga, utvecklas och tjäna pengar på samma sätt som innan du fick barn samtidigt som du anser det galet att lämna ifrån dig ditt lilla barn långa dagar, till främmande människor. Jag skulle säga att det är en högst rimlig värderingskrock som många drabbas av under småbarnsåren. Att prata med vänner, gå till en coach eller att efter eget huvud sortera bland värderingar och antaganden kan lösa ”problemet”.
Skulle det trots detta visa sig att du ändå har en känsla av att något inte stämmer kan det faktiskt bero på att ditt barn inte har det så bra i förskolan (eller i annat sammanhang). Innan du gör något kanske du vill läsa artikeln om några vanliga problem som brukar uppstå vid hämtning och lämning och hur du kan tackla detta. Där ger två framstående pedagoger sina bästa tips, klicka här för att komma till artikeln!
Om ditt barn är väldigt trött och sliten, sover dåligt, protesterar mot det mesta, har svårt att samspela med dig eller andra, tappar aptiten eller på andra sätt ändrar sitt beteende så kan det bero på en rad olika saker. Det behöver inte alls vara relaterat till förskolan men att börja i förskolan är tufft för en 1,5 åring. Även om de flesta barn anpassar sig förvånansvärt väl är inte förskolemiljön den bästa för alla. Jag har haft ett av mina barn hos dagbarnvårdare och det andra i olika förskolor. Den första förskolan min son gick på kändes inte alls rätt. Nästa var betydligt bättre och den tredje som vi efter en flytt ut på landsbygden hamnade på hade både fördelar och nackdelar. Vårt sätt att hantera det vi inte trivdes med var att minimera tiden till sex timmar om dagen. Hellre slog vi knut på oss själva än att låta honom gå långa dagar. Alla kan inte det. Som ensamstående ung mamma till min dotter var jag mer beroende av dagbarnvårdarens generösa öppettider för att orka både plugga, jobba och pendla till och från universitetet. Men hon hade det bra i hemmamiljön hos sin dagmamma, det rådde det ingen tvekan om. Det i kombination med en morfar som hjälpte till med hämtningen gjorde det till fullt hanterbara år. Vi pratar ofta om vår Kerstin med värme.
Vad tusan gör man?
Men vad gör man om ens barn inte trivs eller mår bra i förskolan? Första steget är att prata med personalen. Även om det känns tufft. Kanske kan du börja så här:
-Jag är orolig över att mitt barn inte trivs eller har det så bra som jag skulle önska. Eftersom jag inte är med om dagarna kan jag inte veta säkert om det stämmer så jag skulle gärna vilja prata med er om det? Kan vi boka en tid?
-Jag tycker inte att det fungerar så bra när jag lämnar mitt barn i förskolan och skulle vilja lära mig lite mer om hur jag kan bidra och veta mer om hur ni jobbar. Kan vi ta ett möte om det?
-Mitt barn verkar inte ha någon att leka med, jag skulle vilja veta lite mer om hur ni arbetar, om ni också har uppfattat det så?
Fråga hellre efter hur pedagogerna arbetar med något än hur de tänker. Att tänka är en sak, hur man agerar kan vara något helt annat. Ställ kontrollfrågor om du mest får svar som verkar hämtade ur läroplanen. ”Hur gör ni det här i praktiken?”
Om samtalet inte leder till ökad kunskap, förståelse, ändrade beteenden eller vad det kan var du vill att det ska leda till så kanske nästa steg är att prata med rektor, byta förskola eller barnomsorgsform för ditt barn, gå ned i tid (om du kan) eller se över era egna rutiner och vanor. Gå inte bara runt och känn en massa, få det ur systemet och agera. Det är vi skyldiga både våra barn och oss själva.
Förskolan kan vara en väldigt, väldigt bra plats för våra barn. SKA vara det! Om inte måste vi hjälpa våra barn att få det så. Du är inte krånglig om du agerar, du är en bra förälder när du gör det.
