Omedveten frånvaro

Medveten närvaro känner du säkert till. Att vara här och nu, stanna upp och verkligen uppleva det som är i stunden. Nuet. Det sägs vara väldigt bra för oss. Men idag är vi kanske oftare i motsatta tillstånd, långt ifrån närvarande. Jag kallar det omedveten frånvaro.

När barnet ropar ”mamma, mamma!” och vi svarar med blicken fäst i skärmen. Eller när vi lägger ner mobilen men har tankarna kvar i mailet, nyhetsflödet eller funderingar kring hur grannen kan ha möjlighet att vara på sin tredje utlandssemester i år. Vi nickar, hummar och ser ut att lyssna, men är någon annanstans. Kroppen är där, men inte vår fokus.

Närvarande men inte här

Omedveten frånvaro är inte att medvetet ignorera. Det är att glida bort utan att märka det. Ett scroll. En tanke, en impuls. En flykt.

Jag märker det själv. När jag ”bara ska svara på ett sms” men fastnar notiserna som trängs på min skärm. Eller när jag sitter vid matbordet men mentalt är någon annanstans. När jag plockar upp mobilen för att kolla klockan – och tio minuter senare undrar varför jag läser en artikel om varför giraffer inte får nackspärr.

En ny sorts frånvaro

Förr var frånvaro något mätbart. Någon var borta från skolan, jobbet eller dök aldrig på mötet. Men dagens frånvaro är av en annan sort. Den syns inte i frånvarostatistiken – men den känns. I relationerna och i barnens blickar. Och i vår egen trötthet.

Vi är ständigt tillgängliga. Men sällan närvarande. Det gör oss trötta, oändligt slitna.

Vi missar inte barnens fotbollsmatch – men vi ser dem inte göra mål. När vi hämtar på förskolan/skolan så hör vi men lyssnar inte på barnets berättelser. Vi umgås – men halva hjärnan är någon annanstans. Var är du när du inte är där?

Inga pekpinnar – bara nyfikenhet

Det här är inte en text som vill skuldbelägga. Jag är lika mycket en del av det här som du. Den omedvetna frånvaron är vår tids utmaning. Och det är svårt. För våra hjärnor älskar snabba belöningar. Dessutom är apparna designade för att leverera precis det – i oändliga doser.

Men kanske kan vi börja i det lilla. Med ett djupt andetag eller en extra lång blick på någon eller något. En hand som får vila på barnets eller vännens rygg några sekunder extra. Börja genom att ta klivet in och skapa ett ögonblicks närvaro i en annars splittrad dag. För, handen på hjärtat, det är inte svårare än så. Men det måste göras för att den ska kännas. Närvaron alltså.

Närvaro smittar – men också frånvaro

Barn märker när vi är där på riktigt. Och när vi inte är det. Vi lär dem hur man är med andra – genom hur vi själva är. Så kanske är det där vi börjar: med att bli medvetna om vår egen frånvaro. Inte för att vi ska bli perfekta. Utan för att fortsätta vara mänskliga.