Customize Consent Preferences

We use cookies to help you navigate efficiently and perform certain functions. You will find detailed information about all cookies under each consent category below.

The cookies that are categorized as "Necessary" are stored on your browser as they are essential for enabling the basic functionalities of the site. ... 

Always Active

Necessary cookies are required to enable the basic features of this site, such as providing secure log-in or adjusting your consent preferences. These cookies do not store any personally identifiable data.

No cookies to display.

Functional cookies help perform certain functionalities like sharing the content of the website on social media platforms, collecting feedback, and other third-party features.

No cookies to display.

Analytical cookies are used to understand how visitors interact with the website. These cookies help provide information on metrics such as the number of visitors, bounce rate, traffic source, etc.

No cookies to display.

Performance cookies are used to understand and analyze the key performance indexes of the website which helps in delivering a better user experience for the visitors.

No cookies to display.

Advertisement cookies are used to provide visitors with customized advertisements based on the pages you visited previously and to analyze the effectiveness of the ad campaigns.

No cookies to display.

Få saker gör mig så lycklig som att vara mormor. När Lima kastar sig i min famn stannar tiden. Men bortsett från den rena glädjen och lyckan att bara träffas så har jag också upptäckt hur roligt det är att prata känslor med henne. Självklart fick hon redan tidigt ett set känslodockor (perfekt dopgåva!) och det har antagligen gett henne ett försprång eftersom hon hela dagarna är omgiven av sina känslokompisar. Redan vid 1, 5 år ålder sa hon ”arg” första gången och pekade på den arga dockan. Favoriten just nu verkar vara ledsendockan för den är alltid med henne.

En kväll i början av mars gick jag in i tvättstugan för att hänga tvätt. Lampan var tänd och Lima som var på besök kom efter. Hon stannade framför fönstret i dörren som leder ut på baksidan och i ögonvrån såg jag hur hon ryggade tillbaka.

-Kom momo, kom!

-Vad hände Lima?

-Titta, sa hon och pekade ut i mörkret och såg lite rädd, eller snarare osäker ut.

– Är det mörkt ute tycker du? Känner du dig rädd?

-Lima rädd, svarade hon.

Jag höll henne i handen och sträckte mig mot strömbrytaren och sa att jag skulle släcka lampan för att vi skulle kunna titta ut i mörkret tillsammans.

-Titta Lima, nu kan vi se trädgården där ute.

Försiktigt närmade hon sig fönstret i dörren och kikade ut. Nu var det mörkt inne och ljust ute! Vi pekade på de belysta bambubuskarna och räknade lampor i spaljén, ja ändå bort till stora trädet med lampslingan i skogen kunde hon se.

-Lima rädd…

-Är du säker på att det är rädsla du känner? Eller känns det mest spännande?

Hon vände sig och tittad med stor nyfikenhet på mig.

-Det är spännande när det pirrar i kroppen och du vill titta ut i mörkret. Jag förde händerna över magen för att visa var det kan pirra.

-När du är rädd bankar det i hjärtat, jag visade med handen på hjärtat hur det bankar vid rädsla.

Lima la handen på hjärtat och sa ”rädd”. Sen pekade hon ut genom fönstret igen:

-Lima ”spänna”

-Ja, du tycker det är spännande att titta ut i mörkret, bekräftade jag. Nu hade hon själv insett att hon tyckte att det var spännande med mörkret. Hon var inte rädd.

Sen gick vi runt till husets alla fönster (det är många!) och i alla rum sa hon ”spänna” och pekade ut. Vi kom överens om att det var som mest spännande på baksidan där det inte finns någon gatubelysning utan bara trädgårdslampor. Ju mindre ljus, desto mer pirrar det av spänning i kroppen.

När sen hennes mamma och pappa kom ville hon visa dem det spännande. Med hjälp av lite diskret tolkningshjälp från mitt håll förstod de snart vad som var så spännande och kunde dela sin dotters upplevelse.

Vad var det vi gjorde, Lima och jag?

Jo, det vi gjorde, Lima och jag var att vi känsloreglerade. Hon gick från en eskalerande känsla av osäkerhet och potentiellt inlärd mörkrädsla till att uppleva mörkret som något spännande, något som hon både ville och vågade utforska.

Dessutom lärde hon sig ett nytt ord, att det som pirrade i kroppen var spänning. Hon lärde sig också  att beskriva hur rädslan känns i kroppen, att hjärtat bankar vid rädsla. Lima hade inte ens hunnit fylla två när det här hände. Barn är som svampar när det gäller att suga åt sig kunskap om  känslor och relationer, så roligt!

Vad innebär det att känsloreglera?

Förmågan att medvetet skapa mer eller mindre av en känsla kallas för att känsloreglering.  Se det som att du har ett inre mixerbord med knappar och reglage som hjälper dig att höja eller sänka volymen på känslorna. De flesta tänker kanske att känsloreglering handlar om att kunna lugna sig själv vid obehag eller starka känslor som ilska eller rädsla, men att känsloreglera handlar också om att kunna skruva upp volymen och skapa mer av de positivt laddade känslorna.

En viktig del av förmågan är också att kunna uttrycka känslorna med ord. Att klä känslorna i ord har en lugnande inverkan på oss. Därför är det så viktigt att vi stöttar barn mot att få ett språk för känslorna. Inte minst eftersom det hjälper dem att göra sig förstådda även när vi inte själva är närvarande.

Vill du läsa mer om hur du hjälper barn att handskas med rädsla och oro och att utveckla mod så har jag skrivit en artikel om det som du hittar här!

dela gärna om du tror att andra vill läsa!

MARIA-PIA GOTTBERG