FINNS DET NÅGOT HÄRLIGARE ÄN ATT GUNGA?

Jag har alltid älskat att gunga. Det ger mig en skön frihetskänsla. Kraft. Att gunga lite högre än vad som är helt okej och känna kittlandet i magen. Det är så härligt. Eller att sakta gunga med, blunda och låta håret sväva fritt i vinden.

Numera gungar jag mest med mitt barnbarn. Ger fart, tar henne i knäet och gungar tillsammans. Jag tror att jag vill att hon ska älska att gunga lika mycket som jag. Och det verkar hon också göra.

Jag har många härliga minnen från gungor, särskilt den på ön Lådna i Stockholms skärgård där vi hade landställe när jag växte upp. Jag kunde sitta långa stunder och svinga mig fram och tillbaka under eken och blicka ut över ängarna och viken där vi hade vår båt och där vi brukade bada i förmiddagssolen. Från köksfönstret hörde jag mormor slamra med disken och på radion spelades Sommarprogrammets omisskännliga signaturmelodi. Det var antagligen här min kärlek till att gunga föddes. 

Som vuxen är nog min favoritgunga den som min man hängde upp åt mig hemma på tomten i Björnlunda i Södermanland, där vi bodde en tid. Uppe på en höjd ovanför grannens kohage. Det var också en klassisk trägunga som hängde i långa rep. Jag svingade mig ut över kohagen där kvigorna stod och tittade upp mot den där konstiga människan som flög fram och tillbaka över deras huvuden. Där stod de med sina gula öronmärkningar och glodde. Ingen av dem hette Mamma Mu vad jag vet, men jag hade ändå en väldigt personlig relation till dem.

Och det fina är att trots att det är många år sedan vi flyttade därifrån så har jag kvar minnet och därmed känslan av att svinga mig högt över kohuvudena. Allt jag behöver göra är att blunda och minnas mig tillbaka. 

Vid gungan placerade min man en burk med en lite skylt där det stod: Gunga – 5 SEK. Den enda som någonsin la några pengar i burken var min pappa. Efter att han gått bort i en svår sjukdom och vi sålt vårt hus hittade jag burken med pengar när jag gick för att ta farväl av gungan (som vi lämnade kvar till de nya ägarna) och jag kunde inte motstå impulsen att plocka upp femkronorna som min pappa lagt i burken. Inte för att jag behövde pengarna men för att han så kärleksfullt lekt med i vår lek. För att han in i det sista haft kvar sitt barnasinne. För att han alltid delade med sig av det (lilla) han hade. För att just han hållit i just dessa femkronor.

En sån människa vill jag också vara. En som aldrig slutar tro på och leva i magin, lekens värld. Och gärna vid en gunga, nära en kohage där leken och kittlandet i magen får fritt spelutrymme. 

"Det är upplevelser och erfarenheter av lekande som leder till mera lekande" berättar Margareta Öhman. Hon är psykolog och barnkulturvetare och medverkar i webbkursen Känslosmart för föräldrar där hon berättar om dina barns viktiga lek. Vill du läsa mer om lekens betydelse för barns utveckling och lära dig lite om det som kallas för ”leksignaler” finns en nyskriven artikel på temat, du hittar den här!

DELA GÄRNA OM DU TROR ATT ANDRA VILL LÄSA!

MARIA-PIA GOTTBERG