Inget barn ska behöva vara SJÄLV MED sin KÄNSLA

Jag vet inte hur många gånger jag sett övergivna barn i matbutiken eller vid en trottoarkant, ensamma och storgråtandes. En frustrerad eller uppgiven förälder en bit bort, ibland med ett syskon i vagn eller en tung matkasse i handen. Och jag fattar, det är tufft att ta sig från jobb och förskola eller skola via matbutiken och sen hem efter en lång dag. Been there, done that. Men jösses vad jag ångrar de tillfällen då jag lämnat mitt barn själv med sin känsla. Idag skulle jag inte göra om det. Inte om det på minsta lilla sätt gick att undvika. Jag vet för mycket om vad som händer med den som lämnas att själv försöka sortera bland sina känslor, särskilt när den man älskar och behöver mest i hela världen vänder på klacken och går sin väg.

Skam, rädsla, ledsenhet eller ilska. Känslorna som tagit över gör det svårt för treåringen eller sexåringen att "uppföra sig som folk" vilket ofta är vad vi kräver av dem i dessa situationer. Men de kan inte. Eller rättare sagt, de beter sig som folk, som treåringar och sexåringar gör när de är trötta, inte får som de vill eller när de inte känner sig sedda och betydelsefulla. Eller tänker vi att de ska klara av att bete sig som en livserfaren vuxen som har lärt sig att lägga band på känslorna?

Nej, i de här situationerna har känslorna tagit över vilket är normalt för barn i de här åldrarna. Det enda som kan hjälpa dem är 1. att det går lite tid så att känslorna hinner klinga av eller 2. att vi lånar ut våra frontallober och ger dem det stöd de behöver. I den bästa av världar får alla barn det senare. I verkligheten lämnas de ofta ensamma med skammen, besvikelsen eller vad det än är som river på insidan medan vi själva har fullt upp med att tackla vår frustration, stress, trötthet eller uppgivenhet. Den där känslan när man bara vill lämna matbutiken för att aldrig mer återvända. Känns det bekant?

Jag önskar att jag hade fått lära mig självmedkänsla långt innan jag fick barn, ja helst att jag fått det redan i vaggan. Då hade jag haft förmågan att bättre ta hand om mina egna känslor när mitt barn kraschade. Kanske hade jag då kunnat stötta hellre än kräva det omöjliga av en sliten liten på väg hem efter en lång dag. När mitt barn rasade ihop för att jag inte orkade bära henne eller för att jag sa nej till att köpa godis i matbutiken hade jag kunnat säga till mig själv: "Nu är jag trött och fruktansvärt irriterad på mitt barn. Det är okej att känna så, alla föräldrar gör det ibland. Nu tar jag ett djupt andetag och tänker att jag både vill och kan vara den som är vuxen och tar ansvaret här. Se om jag också kan känna mig lugn och empatisk."

Så möter vi oss själva med medkänsla och kan på så vis få den kraft vi behöver när barnen bryter ihop och flyktinstinkten tar över. 

Känner du igen dig nu kommer du kanske i kontakt med din skam? Den där obehagliga känslan som berättar för dig att du gör fel när du fortsätter att gå när ditt barn sitter på trottoaren och skriker rätt ut. Det är inte mitt syfte att skamma någon.  A b s o l u t   i n t e!

Mitt syfte är däremot att berätta för dig att självmedkänsla fungerar, att det är ett verktyg som som du kan lära dig och som gör dig gott. Jag törs garantera att det gör gott. Men jag vill också belysa hur viktigt det är att vi inte överger våra barn när de upplever starka känslor. Inget barn ska behöva vara SJÄLV MED sin KÄNSLA.  

Vill du veta mer så har jag tagit fram en webbkurs som heter Självmedkänsla för föräldrar. Den hjälper dig att reglera känslor, bli snällare mot dig själv och att dämpa din inre kritiker. (Jag råkar veta att de allra flesta föräldrar har issues med sin inre kritiker och att självkritik spär på stress och försvagar oss.) I kursen får också veta hur du lär ditt barn att vara "självsnäll" - som jag tycker är  ett bättre ord för barn när vi pratar om självmedkänsla. Läs gärna mer om webbkursen här!

DELA GÄRNA OM DU TROR ATT ANDRA VILL LÄSA!

MARIA-PIA GOTTBERG