Känslor smittar snabbare än något annat
Efter att ha lyssnat på politiker, experter och sakkunniga som uttalar sig om den nuvarande Coronasituationen och efter att ha analyserat mina flöden i sociala media kunde jag slå fast att de flesta pratar om de yttre faktorerna med anledning av coronaviruset. Få säger något om det som pågår på insidan, vilka känslor de upplever. Ändå är de flesta av oss i princip helt känslostyrda nu. Vi kan inte annat eftersom mycket är ovisst och vi aldrig tidigare upplevt något liknande.
Jag har i skrivande stund bara hört en enda politiker uttrycka oro i samband med Corona ”Jag känner oro, och det kan vara bra med ett visst mått av oro” och jag har inte sett många statusuppdateringa på Facebook där man pratar om sina känslor. Däremot rätt många som dömer eller skammar andras beteenden. Därför vill jag säga något om vår hjärna och hur den lätt tar över vid oro och ovisshet.
Vår hjärna är specialiserad på att upptäcka och agera på hot och faror. Det är därför vi fyller förråden eller tittar misstänksamt på människor som hostar på allmänna platser. Och det är därför vi ser människor skamma och fördöma varandras beteende i sociala medier. Vi är helt enkelt rädda.
Men att känna eller erkänna rädsla har inte särskilt hög status i vårt samhälle. Hellre än att rikta uppmärksamheten inåt finns det, upplever jag nu, rätt många människor som väljer att göra sig lustiga på andras bekostnad eller att idiotförklara andra.
Inte minst för barnens skull behöver vi ta itu med vår rädsla eftersom den annars riskerar att skrämma de barn vi har omkring oss. Vi läcker nämligen som ett såll när det kommer till känslor. Inte minst när vi tror oss vara rationella eller vill ge intryck av att vara det. Vill du ha konkreta tips för hur du pratar med barn om Corona eller hur du möter barns rädsla och oro i allmänhet så har jag skrivit en artikel om det, klicka här för att komma dit!
Våra hjärnor gillar inte ovisshet
Hjärnan vill ha koll på saker och ting för att kunna säkerställa din överlevnad (för visst vet du att det är hjärnans primära uppgift?). När hjärnan inte har koll, som nu i Coronatider då praktiskt taget ingen med exakthet kan veta vad som kommer att hända härnäst, sätts de vanliga spelreglerna åt sidan och vi börjar agera känslostyrt. Även om det i allra högsta grad tillhör spelreglerna vid osäkerhet, fara och hot att vi agerar känslostyrt! Det är bara så lätt att glömma. Särskilt när vi betraktar andra.
Rädsla och ovisshet kan utlösa en rad olika beteenden, varav förnekelse eller att gå till attack mot andra inte är helt ovanliga sätt förhålla sig till otrygga situationer. Den som hoppar på andra kanske gör det i tron att hen gör något bra men att skamma andra leder sällan, för att inte säga aldrig, till någon positivt. Jag har sett många exempel i sociala medier den senaste veckan där man bokstavligen uppmanat människor som exempelvis handlat hem extra mat och toapapper att skämmas.
Jag tror att vi det vore bra om vi kunde börja med att blicka inåt vid ovisshet (och nu menar jag situationer som nu, i samband med Corona, inte om huset brinner eller en främmande nation plötsligt invaderar oss).
- Vad känner jag?
- Vilka tankar har jag?
- Vilka impulser kan jag identifiera?
- Har jag agerat på mina impulser?
- Vill jag bunkra ris, toapapper och handsprit eller vill jag berätta för andra som har gjort det att de är idioter?
- Och, vad gjorde jag faktiskt?
- Är mitt beteende hållbart? För mig och för andra?
- På vilka sätt har jag eller kan jag bidra till min egen och andra människors trygghet?
När jag i framtiden blickar tillbaka på vårvintern 2020, vad vill jag vara mest stolt över, att jag minsann stod upp och läxade upp andra i sociala medier eller att jag tog ansvar för mina egna handlingar utan att döma andras så hårt?
Har du känt dig påhoppad av andra?
Om du har du känt dig påhoppad under senaste tiden så försök att släppa taget istället för att ”ge tillbaka” eller i din tur idiotförklara den andra. Om vi blir fler som istället tänker kring hur vi kan skapa så mycket trygghet som möjligt för oss själva och andra får vi helt andra resultat och en bättre social miljö. Det säger sig självt att dömande och att skamma varandra inte bidrar till trygghet. Tvärtom.
Oavsett vad du känner, tänker eller hur du har agerat under Coronas framfart så hoppas jag att det blir till det bästa, för dig och för oss alla. Jag tror det blir bra. Kanske kan vi rent av lära oss något av den här tiden?
