LEVA MED SORGSKRÄCK

När jag var liten fick min mormor problem med hjärtat och det började gå upp för mig att jag en dag skulle komma att förlora henne. Rädslan flyttade in min lilla barnkropp. Mormor var min största kärlek och bästa lekkamrat. Att hon en dag skulle försvinna var en outhärdlig tanke. Inte heller hade jag några verktyg att handskas med rädslan och jag vågade inte berätta för mamma eller pappa hur rädd jag var. Att leva med rädslan att förlora mormor, en rädsla så stor att den inte kan uttalas, kallar jag för sorgskräck. Något som har präglat min uppväxt. 

Jag klandrar ingen för detta men skriver det här för att du som har egna barn eller på andra sätt står nära barn ska kunna förebygga att fler barn växer upp med sorgskräck. Att vara rädd för att förlora dem vi älskar är naturligt men vi behöver ha någon att prata med, och modet att våga prata om det som skrämmer. Som vuxna är det vårt ansvar att vara den tryggheten för våra barn.

När jag var i tonåren drabbades min sex år yngre kusin Bosse av en allvarlig sjukdom vilket skakade liv i sorgskräcken. Jag fick veta att Bosse var sjuk en kväll när jag ringde hem för att höra när middagen var klar. Jag bävade för att gå hem. Jag visste att förutom mamma, pappa och min syster så var också mormor och morfar där. Jag vågade inte möta deras sorg. Tillslut var jag tvungen att gå hem.

Jag trodde att familjen skulle sitta uppe och trösta varandra och funderade på hur jag skulle kunna smita in på mitt rum utan att bli upptäckt. Därför blev jag väldigt förvånad att se att lamporna var släckta när jag närmade mig huset. När jag klev in luktade det vitlök i hela huset och på köksbänken stod ett par tomma vinflaskor. Alla låg och sov. Har de ätit mat och druckit vin? Och sen gått och lagt sig för att sova? För mig var det konstigt att familjen gjorde helt vanliga saker, som att äta och sova, fast att Bosse var allvarligt sjuk. 

Några år senare dog min kusin. Då hade jag flyttat hemifrån och delade lägenhet med en kompis. Så fort jag fick beskedet tog jag en taxi hem till familjen. Under taxiresan funderade jag över hur ledsna de andra skulle vara? Hur ledsen kunde jag själv bli? Hur beter man sig när en i familjen har gått bort? Några år tidigare hade jag mist min farfar men honom stod jag inte särskilt nära och en äldre mans bortgång kändes som något helt annat än en tolvårig pojkes död. 

Jag minns också att jag var spänd inför första träffen med min moster efter Bosses död. Men hon betedde sig inte alls som jag trodde att någon som hade förlorat ett barn skulle bete sig. Hon såg ut som vanligt och kunde ibland både skoja och skratta. Men när sorgen kom upp till ytan, särskilt om hon hade druckit vin, fick saknaden ord och hon grät tillsammans med oss andra. Det var en svår tid. Vad min moster gick igenom, som förlorat sitt enda (biologiska) barn, är svårt att leva sig in i. Sorgskräck.

Bosse gick bort alldeles för tidigt. Det är ett familjetrauma som vi aldrig riktigt läkt tror jag. Men min kära mormor fick leva länge. Hon blev över nittio år innan hennes kärleksfulla blick slocknade. Och även om sorgen efter henne var stor så gick den att leva med. Jag fick ha kvar min stora kärlek och lekkamrat längre än jag hade vågat tro.

Att vara ledsen och uppleva sorg är känslor som ger oss möjlighet att söka tröst och stöd hos andra. Sorg kan också bidra till att vi stärker banden till andra. Den signalerar behovet av närhet och stöd som vi alla har. Men sorgen och ledsenheten kan också vara signaler som skvallrar att vi behöver pausa det framrusande livet och ta bättre hand om oss själva. Om du som jag lever med en rädsla för sorg, försök att prata med någon du litar på. Att leva med tyst sorgskräck är inget bra alternativ.

DELA GÄRNA OM DU TROR ATT ANDRA VILL LÄSA!