Tvååringen lär sig känsloreglera

Få saker gör mig så lycklig som att vara mormor. När Lima kastar sig i min famn stannar tiden. Men bortsett från den rena glädjen och lyckan att bara träffas så har jag också upptäckt hur roligt det är att prata känslor med henne. Självklart fick hon redan tidigt ett set känslodockor (perfekt dopgåva!) och det har antagligen gett henne ett försprång eftersom hon hela dagarna är omgiven av sina känslokompisar. Redan vid 1, 5 år ålder sa hon ”arg” första gången och pekade på den arga dockan. Favoriten just nu verkar vara ledsendockan för den är alltid med henne.

En kväll i början av mars gick jag in i tvättstugan för att vika tvätt. Lampan var tänd och Lima som var på besök kom efter. Hon stannade framför fönstret i dörren som leder ut på baksidan och i ögonvrån såg jag hur hon ryggade tillbaka.

-Kom momo, kom!

-Vad hände Lima?

-Titta, sa hon och pekade ut i mörkret och såg lite rädd, eller snarare osäker ut.

- Är det mörkt ute tycker du? Känner du dig rädd?

-Lima rädd, svarade hon.

Jag höll henne i handen och sträckte mig mot strömbrytaren och sa att jag skulle släcka lampan för att vi skulle kunna titta ut i mörkret tillsammans. 

-Titta Lima, nu kan vi se trädgården där ute.

Försiktigt närmade hon sig fönstret i dörren och kikade ut. Nu var det mörkt inne och ljust ute! Vi pekade på de belysta bambubuskarna och räknade lampor i spaljén, ja ändå bort till stora trädet med lampslingan i skogen kunde hon se.

-Lima rädd…

-Är du säker på att det är rädsla du känner, kanske känns det mest spännande?

Hon vände sig och tittade med uppenbar nyfikenhet på mig.

-Det är spännande när det pirrar i kroppen och man vill titta ut i mörkret. Jag visade med händerna hur det pirrar i magtrakten.

-När man känner sig rädd bankar det i hjärtat, förklarade jag och visade med handen över hjärtat var det bankar.

Lima slog lätt med handen över hjärtat och sa ”rädd”. Sen pekade hon ut genom fönstret igen:

-Lima ”spänna”

-Ja, du tycker det är spännande att titta ut i mörkret, bekräftade jag nu när hon själv gjorde skillnad på att vara rädd och att tycka att det var spännande med mörkret.

Sen ville hon undersöka husets alla fönster (det är många!) och i alla rum sa hon ”spänna” och pekade ut. Vi kom överens om att det var som mest spännande på baksidan där det inte finns någon gatubelysning utan bara trädgårdslampor. Ju mindre ljus, desto mer pirrar det av spänning i kroppen.

När sen hennes mamma och pappa kom ville hon visa dem det spännande. Med hjälp av lite diskret tolkningshjälp från mitt håll förstod de snart vad som var så spännande och kunde dela sin dotters upplevelse.

Vad var det vi gjorde, Lima och jag?

Vi känsloreglerade. Lima gick från en eskalerande känsla av osäkerhet och potentiellt inlärd mörkrädsla till att uppleva mörkret som något spännande, något som hon både ville och vågade utforska. 

Dessutom lärde hon sig ett nytt ord, spännande och att det då kan pirra i kroppen. Hon lärde sig också  att beskriva hur rädslan känns i kroppen, att hjärtat bankar vid rädsla. 

Vad innebär det att känsloreglera?

Förmågan att medvetet skapa mer eller mindre av en känsla kallas för att känsloreglering.  Se det som att du har ett inre mixerbord med knappar och reglage som hjälper dig att höja eller sänka volymen på känslorna. De flesta tänker kanske att känsloreglering handlar om att kunna lugna sig själv vid obehag eller starka känslor som ilska eller rädsla, men att känsloreglera handlar också om att kunna skruva upp volymen och skapa mer av de positivt laddade känslorna. 

En viktig del av förmågan är också att kunna uttrycka känslorna med ord. Att klä känslorna i ord har en lugnade inverkan på oss så därför är det viktigt att vi hjälper barn att få ett språk för känslorna. För att göra sig förstådd av andra behöver vi också använda oss av det emotionella språket.

Vill du läsa mer om hur du hjälper barn att handskas med rädsla och oro och att utveckla mod så har jag skrivit en artikel om det som du hittar här!

dela gärna om du tror att andra vill läsa!

MARIA-PIA GOTTBERG